Helt ärligt så har jag inte gått en utredning än, men det ska påbörjas inom en snar framtid, men min läkare på psykologmottagningen tycker inte att det råder några tvivel om vad det är för fel på mig. Och alla som vet om detta har instämt och tycker att jag passar in under alla punkter. Så nu säger jag själv att jag har bordeline, för att det är det enda sättet för mig att beskriva mig själv. 

 

Men sen jag insett att jag förmodligen lider emetionell personlighetsstörning, som det så fint heter nu mera, har jag såklart börjat googla en hel del, då jag själv började inse att det inte går att leva tillsammans med en person som jag. Det är alltså varken lätt för mig som lider av alla dessa borderline-fasoner, eller de som finns i min närhet. Jag önskar att jag inte behövde agera på de sätt som jag reagerar på saker, men när en känsla slår till så slår den så hårt att jag tappar all verklighetsuppfattning. Och när känslan väl förvunnit, för den försvinner ofta lika snabbt som den kommer, så skäms jag så fruktansvärt över hur jag har betett mig. Och då blir det bara en enda stor ond cirkel där jag skäms över hur jag beter mig och därifrån går det till tankar om att jag är både det ena och det andra och att det bästa för alla vore att jag tar livet av mig och sen börjar jag skämmas pga av dessa tankar och vad de tankarna får mig att göra mot mig själv och andra. Och så gå allt bara runt, runt, runt. 

 

Ett exempel på hur känslorna svänger är att när jag började skriva det här inlägget så grät jag och vill bara få berätta för alla hur det är att leva men bordeine, för jag ville att alla skulle förstå och det var jättejobbigt att skriva de första styckena. Till att jag helt plötslig nu känner mig helt likgiltig inför allt och tänker bara "varför ska jag skriva det här, jag skiter väl i om dom vet eller inte". 

 

När känslorna svänger såhär så är det ganska uppenbart att ett förhållande tillslut går i krasch. Och till er alla mina vänner som jag snackat skit till om mina boyfriends.. Det var aldrig fel på någon av dom, de har varit (mer eller mindre såklart) men stöttande. Det är jag och mina känslor som har förstört allting. För det g¨år inte att vara stark hur länge som helst när ens partner beter mig som jag gjort. Jag letar bråk, jag har svårt att lita på dom då jag tror att de har samma syn på mig som ja ar själv har.Och jag skulle lätt lämna någon om min partner var som jag. Tillslut blir det ohållbart.  Och så var alla känslor tillbaka hahahah. 

 

I och med att jag tror att alla ser på mig på samma sätt som jag själv gör så pratar jag inte med mina vänner när jag mår dåligt. Jag tror att de är trötta på mig och jag vill väll inte lägga någon tyngd på deras axlar och så är jag rädd att de inte ska förstå, för jag förstår inte heller mina känslor, därmed blir jag rädd för vad de ska tycka om mig om jag skulle beskriva alla min känslor. Aja till det jag skulle komma tilll, att eftersom att jag inte pratar med någon så finner jag ofta inget annat sätt att få ut mina känslor än att skära mig. Och där startar ännu en ont cirkel, för när jag har nya rispor eller sår så mår jag instället dåligt över vad folk tänker om mig när de ser mina armar. Osv osv. Allt bara går runt runt i mitt huvud och jag för jag förstår inte varför jag känner det jag känner samtidigt som jag känner att jag måste försvara mig om någon påpekar att de jag känner inte är lågiskt, och då kan jag instället bli aggressiv, som min kanin när hon försvarar sitt revi. 

 

Mina känslor är som ett par hörluar som legat i en ficka, ett enda stort trassel och då blir jag rädd, och jag vill bara krypa ihop i ett hörn, och allt bara resulterar i att jag blir deprimerad då jag får svårt att ta mig ut och träffa vänner. Och även där blir det en ond cirkel eftersom att jag bara mår ännu sämre av att inte träffa min vänner. 

 

Nu vet jag knappt vad jag skrivit och jag orkar inte läsa det för det här har egentligen inget annat syfte än att lätta på mitt eget hjärta. Men jag vill så gärna bli frisk från denna hemska psykiska sjukdom som plågat mig i så många år. Men samtidigt är jag rädd för att bli frisk. Jag är så van att känna allt så starkt och jag är rädd att jag ska bli en helt annan person och vad händer när man inte känner så här? Jag vet inte hur det är att leva som en normal stabil människa. Ofta har en borderline person ett missbruk av något slag, alkohol, droger eller så har man svårt att hålla i penagar och hamnar i ekonomiska kriser. Men mitt beroende är nog mina känslor, jag vet inte vem jag är utan mina känslor.